I Kiruna finns det bara ett tillagningskök, det på Hjalmar Lundbohmsskolan mitt i stan. Därifrån skickas all mat ut till mottagningsköken. Inte ett optimalt upplägg kan tyckas men så har det nästan alltid varit förklarar man när jag frågar. Bergaskolan ligger uppe på en liten kulle, när jag kommer dit är det tomt i matsalen, men buffén står där och väntar på mig i alla fall och när jag börjar räkna efter kommer jag fram till att den hållits varm åtminstone tre timmar.  Nu blir det bara rotfruktslasagne och av förklarliga skäl smakar den identiskt med den på Högalidsskolan – nästan; inbillar mig att den förlorat lite spänst och smak, inte så konstigt kanske. Matsalen ser ut som på bilden, väldigt typisk skolmatsal anno 2010. Inte heller här har det hänt så mycket: tänk om fler rektorer skulle bry sig om miljön som barnen måste sitta i varje dag, tänk så bra det skulle bli om det adderades lite intresse från skolledningen. Där står de tråkigt funktionella stolarna; på Bergaskolan har de åtminstone tygsitsar; borden som är lätta att torka av; det blanka golvet, sorglösa taket och dito armaturen. Det är inte mycket matglädje på Bergaskolan; varken på tallriken eller i lokalen. När jag försöker få kontakt med personalen efter lunchen är de som bortblåsta. Jag ropar, utan att få svar; sen drar jag mössan över öronen och släntrar ut i den stränga februarikylan igen. Om jag börjar tröttna på skolmat; ja faktiskt.