Lidingö må vara en idyll på alla tänkbara sätt, men den som googlar på Lidingö+Skolmat får en helt annan bild av den mondäna stadsdelen på andra sidan Lilla Värtan. Debatten har varit livlig och engagemanget från föräldrarna stort. Jag börjar på Klockargårdens Skola som har ett mottagningskök i Sodexos regi, där Maten lagas på Källängens skola. På väggarna i matsalen har barnen ritat grönsaksstaplar; klasserna tävlar tydligen med varandra om vilka som får i sig mest grönsaker. Ett bra grepp som enligt kökspersonalen fungerar. Och man tävlar i helt rätt gren; grönsaksskålarna på Klockargårdens Skola är inte många, men de är åtminstone genomtänkta och goda; med ugnsrostade rotfrukter som absoluta höjdpunkt. Idag bjuds barnen och jag på en fiskgratäng med citron och dillsås. Så värst mycket gratäng är det dock inte, mest filéer i lite sås och när jag sitter där och smackar för mig själv, i desperat jakt på någon form av tydlig smak, slår det mig hur enkelt det är att laga “tillräckligt god” mat; mat som precis klarar sig över anständighetsnivån. Mycket av den skolmat jag äter är varken äcklig eller god. Den är acceptabel. Tillräckligt god, men inte riktigt god. Det är sällan något som sticker ut, vilket gör den svår att bedöma. Mitt besök på Klockargårdens Skola faller i glömska i samma sekund jag lämnar skolgården för att ta sikte på Hersby Gymnasium. Måtte det finns någoting där som är värt att komma ihåg.