100 skolkök på 1 år.

Nr 87: Mörbyskolan, Danderyd.

Pelle — Sat, 04 Sep 2010 08:43:35 +0000

Mörbyskolan i Danderyd är ett bra exempel på en skola som förstår kopplingen mellan god mat och goda studieresultat. Man har dessutom omdömet att tidigt berätta om sin skolmat på hemsidan. Ingen undangömd meny alltså, utan en stolt hänvisning till ambitionerna inne i skolköket. Jag bjuds på korv Stroganoff med ris när jag kommer på besök – och en god och varierad salladsbuffé som imponerar. Man har lagat allt själv inne i köket och det känns; maten är varm och smakerna tydliga och ärliga. Korvgrytan – och det vegetariska quornalternativet med samma bas – har en god tomatsmak och de växer när de får stöd från kikärtorna och de svarta bönorna som är inlindade i en god örtdressing. Jag tar tre portioner, rågade. Både för att det är riktigt gott och för att det är trevligt att sitta i matsalen. Efter en stund kommer rektorn Inge-Marie förbi. Och sen biträdande rektorn. Och sen Anette inne i köket. Och Veckans Affärer är där med en fotograf som dokumenterar min lunch och även om det är så långt ifrån en normal lunchsituation du kan komma, så går det inte att ta miste på glädjen och ambitionerna inne i köket. Tack, tack för maten!

Nr 86: Kungsmadskolan, Växjö.

Pelle — Wed, 25 Aug 2010 12:51:58 +0000

Det vilar ett vemod över matsalen på Kungsmadskolan i Växjö. Jag försöker sätta fingret på vad det kan vara, utan att lyckas. Det är en tillfällig lösning får jag veta: ett provisorium som man kallar det och det syns och känns i hela kroppen. Det här är ingen välkomnande matsal. Välkomnande och vänlig är däremot Sonny Karlsson som basar över köket på Kungsmadskolan. Sonny är Servicechef och han tar också hand om städ, vaktmästeri och cafeteria. I grunden är han kostekonom och det hörs på sättet han resonerar. Han är slipad; både som förhandlare och logistiker. Han försöker reda ut begreppen kring Växjö som skolmatsstad, men jag blir om möjligt ännu mer snurrig. På menyn står soppa, eller rättare sagt – två soppor. Minestronesoppan består av krossade tomater, timjan, salvia, röda bönor, ärtor, makaroner, lök, vitlök och lite för mycket salt. Tyvärr. Sältan får hela rätten att kapsejsa. Den andra soppan är en blomkål- och broccolisoppa och här överröstas tyvärr huvudingredienserna av en alldeles för dominant, dallrig bechamelsås. Enligt min mening misslyckas man med båda sopporna idag. Det positiva som jag tar med mig från lunchen med Sonny, är hans kreativitet kring hur skolmaten presenteras på hemsidan. Sonny har helt enkelt fotograferat alla rätterna som serveras och nu kommer samtliga att presenteras med ingredienslista och näringsinnehåll på hemsidan. “Jag vill nå ut till eleverna”, säger Sonny och för den öppenheten tycker jag han borde få en medalj – dagens trista lunch till trots.

Nr 85: Ulriksbergsskolan, Växjö.

Pelle — Wed, 25 Aug 2010 12:24:57 +0000

Växjö är för en skolmatsprovare lite som distriktet Bourgogne är för en vinprovare – det är svårt att få grepp om. Jag förstår fortfarande inte upplägget riktigt, med många kostchefer utspridda på de olika skolorna och Servicechefen och Kostenheten och…..ja det är lika bra att fokusera på maten, den är enklare att förstå. Förresten; otydligheten har en effekt; skolorna har stor frihet och många kökschefer komponerar sina egna menyner och skriver sina egna lagar och regler. Barnen på Ulriksbergsskolan får promenera till ett servicehus för att äta och där sitter jag också idag. Matsalen är ljus och luftig, men det känns ändå som en tillfällig lösning, lite som att sitta i en entréhall. I köket är det Pia som bestämmer och hon brinner för det här med skolmat, det märks. Saxen hon håller i sin hand är på väg in min mage flera gånge, så mycket hon gestikulerar under vårt samtal. Idag bjuds det på pastagratäng med skinka och den är betydligt godare än vad den ser ut; fet och rund i smaken och med tydlig sälta från skinkan. Även den vegetariska rätten är bra, trots att den har en något plattare smak. Det känns kontrollerat i köket, inarbetat på något sätt och egentligen har jag bara två frågor och de handlar om utbudet: Varför kan inte barnen få två rätter att välja på, precis som de äldre matgästerna (pensionärerna) som äter efter barnen? Och varför är den vegetariska rätten inte tillgänglig för alla barn?

Nr 84: Tunaskolan, Lund.

Pelle — Tue, 24 Aug 2010 10:35:27 +0000

Det här skulle mina tjejer tycka om, tänker jag när jag slår mig ner i den lilla matsalen på Tunaskolan i Lund tillsammans med de minsta barnen, som har en helt egen matsal. Panerad fisk, kokt potatis och hemlagad remouladsås är poppis bland barn, det har jag lärt mig vid det här laget. Enkelt och tydligt, inga krusiduller. Salladsbuffén är dock en besvikelse; burksparris, rårivna morötter, ärtor och vitkål. Tråkigt. Maten på Tunaskolan tillagas på det stora Järnåkraköket (läs recensionen i första numret av magasinet Skolmat&Vänner) som ansvarar för drygt 5500 rätter varje dag. Den panerade fisken kommer från Atria, den är MSC-märkt och smakar knappt någonting. Idag är faktiskt morotsbiffarna från Dafgårds – som inte heller är några höjdare – godare. För en gångs skull har man lyckats med tillagningen, biffarna håller helt enkelt ihop istället för att falla sönder som de brukar göra. Fisken är ändå populär bland mina bordsgrannar, de äter med god aptit och helt klart är det här en smak som de är vana vid. Remouladsåsen är hemlagad och det känns. Den är aningen tunn, men riktigt god. Matsalen är liten och det råder en hjärtlig, bra stämning – mycket beroende på att lärarna sitter vid barnen och äter. Alltid lika roligt att se!

Nr 83: St Petri Skola, Malmö.

Pelle — Mon, 23 Aug 2010 16:52:40 +0000

Jag förstår inte riktigt hur Malmö Skolrestauranger tänker. Det är första dagen i skolan för flera hundra gymnasie-elever i Malmö, några av dem ska börja på St Petri mitt i stan och en majoritet av dessa har nog aldrig besökt matsalen tidigare. Det är som en nyöppning av vilken restaurang som helst; nu gäller det att skapa ett gott första intryck, att visa vad man går för. Skulle jag basat över menyn skulle jag se till att anstränga mig lite extra. Men vad händer. Jo, Malmö Skolrestauranger bestämmer sig för att servera pytt i panna från Servera. En grå, kladdig, smaklös historia som inte går att rädda med all ketchup i världen. Jag tycker synd om de nya eleverna. Första dagen i ny skola och man möts av det här. Ansvaret vilar tungt på de som bestämmer och på Borgarskolan några hundra meter bort, vars kök trots allt lagat maten. Jag vet att det inte är en vanlig dag i skolan, att det är svårt att beräkna antalet gäster och att…..ja det finns säkert många förklaringar. Men det spelar ingen roll. Nu står de uppklädda, nervösa, nya eleverna i kön och de är värda större engagemang än så här. Personalen på St Petri kan inte göra så mycket. Det här känns ändå som ett öppet och lyhört kök som har rätt inställning till sina matgäster. I vanliga fall. Men i dag kan man inte göra mycket åt maten, vilket måste kännas meningslöst. När jag lämnar skolar är jag både arg och ledsen. Det smakar fett och salt i munnen – en unken eftersmak som får mig att må illa. Den här skolan ska jag besöka igen, jag är nämligen övertygad om att de kan bättre. Idag var det riktigt, riktigt illa.

Nu kör vi igen!

Pelle — Sun, 22 Aug 2010 20:58:48 +0000

I morgon börjar mina egna flickor i skolan i Malmö. Och andra skolor runt om i Sverige är redan igång. Jag sätter igång direkt, det är ett måste med tanke på att hur många skolor som bjudit in mig. Snart kommer även första numret av Skolmat&Vänner – Sveriges första tidning som fokuserar 100% på skolmaten. Första numret innehåller skolkökstester, vilket gör det möjligt för mig att prova ännu fler skolor. I veckan blir det Malmö, Lund och Växjö; återkommer med recensionerna inom kort!

Sommarlov!

Pelle — Wed, 23 Jun 2010 19:58:35 +0000

Efter 82 luncher är det dags för välbehövlig vila. Eller rättare sagt: hårdträning! Det är ett par extrakilon som ska bort under sommaren. Sen är det dags att avsluta med 18 besök under hösten. Det blir svårt att välja. Jag är i skrivande stund inbjuden av 490 skolor runt om i Sverige. Ett tecken på att det finns mycket stolthet i svenska skolkök. Ha en skön sommar, hörs igen i augusti!

Nr 82: Snyggatorpsskolan, Klippan.

Pelle — Tue, 01 Jun 2010 14:32:57 +0000

Nu förstår jag varför kostchefen Anita Broddesson var så angelägen om att bjuda mig till Klippan. Efter två besök förstår jag att Anita har höga ambitioner med sina skolkök och snart stundar en upphandling och jag vet att Anita kommer att lägga ribban högt. “Anbudet är ryggraden för vår kvalitet, därför får aldrig priset vara avgörande. Kriterierna om vad som gäller för tilldelning måste vara tydliga”, säger Anita. “Kvalitet , leveranssäkerhet och lagervaror är viktigare. Jag förstår faktiskt inte alls kollegor som går i fällan och låter priset avgöra.” På Snyggatorpsskolan är man på hugget när det gäller att fånga upp ambitionerna från kostchefen och man tycker om sitt jobb, det syns på långa vägar. När jag kommer på besök i dag håller man på att testa olika fiskrätter och jag får alltså plocka av en riktig fiskbuffé. Först en vit fisk, antagligen hoki, som ligger under ett täcke av örter. Direkt från Servera kommer den och jag minns den väl från 70-talet. Den är faktiskt god, vilket förvånar mig lite. Sen en hemlagad fiskgratäng som också är smaskig, även om köket varit lite väl blyga med såväl saltet som svartpepparn. Lite citron hade också varit gott! Sen färdigpanerad strömming. Men där dog min entusiasm. Det här är en skymf mot den äkta varan, även om jag förstå intentionen att lära barnen äta strömming. Det här kan ha motsatt effekt: om de smakar den här strömmingen kommer de aldrig att försöka igen, det lovar jag. Den hoppas jag inte kommer upp på menyn i höst! Till denna fisktrio serveras ett riktigt gott potatismos som tjejerna gjort själva i köket; det är perfekt kryddat och har en mjuk fin konsistens; ett riktigt potatismos alltså, så glad jag blir! Även en vegetarisk rätt serveras; samma grund som fiskgratängen men med någon form av laxfärgad quornfilé i botten. Och som om inte det vore nog har man också serverat en kötträtt, får jag veta. Men den är slut. Salladsbuffén är helt klart godkänd, även om den är chanslös mot Ljungbyhedsskolans. Totalbetyget blir ändå högt; man anstränger sig, man är nyfiken och man vill bjuda eleverna på god mat. Det räcker långt tycker jag; bra jobbat!

Nr 81: Ljungbyhedsskolan, Ljungbyhed.

Pelle — Tue, 01 Jun 2010 14:11:53 +0000

Det kan inte sägas mycket bättre; “Vegetariskt för alla” är inte bara en uppmaning till ALLA elever att smaka på den vegetariska rätten (morotsbiffar från Dafgårds); vilket bör vara en självklarhet på alla skolor! De som gömmer undan de vegetariska alternativet i ett värmeskåp, öronmärkt för dokumenterade vegetarianer, ska tänka om direkt. Lappen “Vegetariskt för alla” är också en påminnelse till den som passerat grönsaksbuffén utan att ta för sig. Den generösa grönsaksbuffén är nämligen så långt ifrån slentrianbufférna du kan komma; den här är skapad av någon med intresse, kunskap och passion och jag slutar räkna när jag kommit till 15 olika sorter; linser, ärtor, tomater, morötter, bönor och olika röror som får det att vattnas i munnen på mig. Det här är en av årets gröna höjdpunkter! Varmrätten är också bra, men långt ifrån så bra som grönsaksbuffén. Fiskfilén är en hoki från Feldts (ständigt detta Feldts!) och den har gått minst 4-5 Rationalminuter för länge, tyvärr. Man har ändå kryddat den bra och den är snyggt upplagd; ögat får alltså sitt men knappast smaklökarna. Såsen är godkänd, även om konsistensen är tråkig. “Kolla såsen”, säger en liten tjej och slår näven i bordet; “Den dallrar när bordet rör sig.” Och hon har helt rätt såklart. På Ljungbyhedsskolan har man stor respekt för sina matgäster, det märks direkt när du anländer. Personalen är närvarande, vänlig, lugn, vaken. Det är en matsal som känns enkel, i positiv bemärkelse. Det är lätt att trivas här, även om man bara är på snabbesök som jag, och mycket tror jag beror på närvaron av såväl pedagogisk personal och köksdito. Och salladsbuffén som sagt; den kan få vilken tråkig fiskanrättning som helst att blomma ut, tack för det!

Nr 80: Djäkneskolan, Skara.

Pelle — Thu, 27 May 2010 17:12:55 +0000

I morse väcktes jag av Radio Skaraborg som ville göra en intervju, klockan var bara 07.15 på morgonen. Det var bara att gnugga sig i ögonen och leta fram rätt ord för att beskriva mina tre besök i Skövde, dagen före. Någonstans mitt i intervjun, som var en direktsändning, lovade jag att åka förbi Skara för att kolla upp vad Bert Karlsson lyckats med i sina egna skolkök. Sagt och gjort. På väg hem från Källby stannade jag till vid Djäkneskolan, som ligger i skuggan av den vackra domkyrkan i Skara. Idag serverar man en soppa på köttfärs, tillagad i Centralköket i Skara, precis som all annan skolmat i stan. Här finns det alltså inte en enda skola med eget kök! Soppan då; ja den såg ut som köttsoppan gjorde på 70-talet och även smaken var sig lik. Sen fanns det ett vegetariskt alternativ, en gul grönsakssoppa med exotisk, rund, fin smak: men den var inte tillgänglig för alla elever – bara för “de riktiga” vegetarianerna och den skånska provsmakaren. Det här är inte okej; en skola ska erbjuda eleverna två sorters rätter, varje dag. Det är det minsta man kan kräva av ett skolkök år 2010. Även salladsbuffén var bortplockad idag. Anledningen: det serverades soppa. En förklaring jag inte förstår alls. Matsalen då; jodå, liten och mysig och med närvarande, trevlig personal som gör vad man kan för att förklara hur det ligger till. En annan udda sak; man serverar bara Smör till brödet. Inte Bregott och absolut inte Lätt&Lagom; utan Smör i små miniförpackningar som man omsorgsfullt delat på för att minska svinnet. En annan sak som kostchefen kanske kan svara på: varför allt detta kött? Fyra av veckans fem dagar, vecka efter vecka, får barnen i Skara äta kött; bara en dag i veckan blir det fisk. Personalen förklarar det med att en majoritet av barnen föredrar kött. Men resten då? Vem tänker på tjejerna och killarna som föredrar fisk och grönt? Tur att resan hem till Helsingborg var lång; det fanns nämligen mycket att tänka på efter besöket i Skara. Mycket bra saker. Och några dåliga.